Historik

Stridshundar Förfäderna till dagens eleganta Grand Danois var stora och tunga stridshundar som kom till Mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Germanska folkstammar använde dessa stridshundar som vakthundar vid sina borgar. Även under romarnas erövringståg mot Gallien och Germanien fördes dessa doggar mot norr. Romarnas hundar kallades molosserhundar Först som stridshundar, senare också som jakthundar på storvilt blev doggarna tidigt de europeiska furstarnas och konungarnas hund framför andra. Under 1400-talet förekom export av jaktdoggar från England till den europeiska kontinenten. Dessa doggar var för stora och tunga för att klara av storviltjakt. Därför föredrog man i "leverantörslandet" England en inkorsning av stora vinthundar föregångarna till irländsk varghund och skotsk hjorthund. På detta stadium är vi fortfarande ganska långt från vår moderna grand danois, men på grundval av de importerade raserna och de inhemska doggstammarna började en lokal avel av jakthundar vid praktiskt taget alla mellaneuropeiska furstehov.

Eftersom nuvarande Tyskland under denna tid bestod av ett otal små furstendömen anses det, speciellt av tyska kynologer, att denna del av världen utfört det mesta avelsarbetet i framkorsandet av vår moderna grand danois. På grund av den mängd furstendömen som fanns i det nuvarande Tyskland blev var blev variationen av dessa doggar väldigt stor. Varje furste hade "sin" stam och det florerade ett otal "rasnamn", varav Bärenbeisser, Saupacker och Hartzrude hör till de mest kända. Både Linné (1700-talet) och hans samtida, fransmannen Buffon kallade rasen Grand Danois. Detta var i och för sig riktigt då vi tidigare sett att grundmaterialet var engelskt och därefter "bearbetats" i Mellaneuropa. Beteckningen var underligt nog gammal redan på Linnés tid och också accepterad av tyskarna som använde namnet Dänishe Dogge som gemensamt namn för alla sina rasvarianter.

Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka i Tyskland men genom nationalhjälten Bismarcks stora kärlek för rasen väcktes åter intresset för dessa hundar. Från Bismarcks tid härstammar också det gamla ordspråket "Två doggar på gården är bättre för ärligheten än pastorns predikan". På 1870-talet började tyskarna tycka att en hund med engelsk/tyskt ursprung inte skulle ha ett rasnamn som utpekar den som dansk. Olika namn prövades som Tigerdogge och Ulmerdogge men man stannade slutligen för Deutsche Dogge och år 1880 kom den första rasstandarden. År 1937 bestämde FCI att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. Tyskland tog Deutsche Dogge, England och USA Great Dane och Italien tog namnet Alano. Det italienska namnet som syftar på de ursprungliga doggarna Alaunt, är troligen det riktigaste.

Grand Danois fanns i Sverige innan SKK bildades år 1889. Det var fabrikör T A Torstensson som 1908 först påbörjade en målmedveten avel med rasen och som vid denna tid klassades som "lyxhundar". Benämningen "lyxhundar" kom sig av, att de hundar man inte jagade med gick som sällskap till de rika damerna. Inom SKK bildades 1930 ett Grand Danois utskott.